ibland hatar jag ödet!

Ibland blir jag nervös på hur fort livet bara passerar förbi. Många av mina vänner har redan barn och familj är förlovade eller redan gifta, och de verkar vara lyckliga med sin tillvaro. Jag känner att jag själv inte riktigt hänger med jag har ingen att dela mitt liv med! Ingen som jag längtar till efter jobbet, ingen som bara håller om mig på kvällarna. Nu är då problemet kanske inte bara bristen på killar. Jag själv har aldrig varit riktigt kär! Jag vet inte hur de känns att bara glömma bort världen utanför när man är med den personen. Hur kan jag då låta bli att bli avundsjuk på de runt om kring mig som har allt det där? Ibland när jag är riktigt nere undrar jag för mig själv om det är mig det är fel på för att ingen älskar mig för den jag är. Ingen har någonsin försökt att uppvakta mig, eller jo det är klart att jag har varit med om ett par försök, men det är ingen som haft tålamod i mer än en vecka. För mig betyder det inte bara att de ger upp på mig utan på det som kunde ha varit. Jag försöker själv att vara öppen men det är svårt att släppa in någon. Jag ska berätta för er en dröm jag har haft sen jag var lite: Jag har alltid drömt om att bli mamma. Att ha en familj och en trygghet i varandra. Det är klart att jag kan bli mamma, men jag vill inte bara ha en spermadonator jag vill ha en pappa någon som är där för både mig och vårat barn! Men nu börjar jag tro att den drömmen aldrig kommer att gå i uppfyllelse! Den tanken gör mig väldigt ledsen men efter den kommer tanken om att jag inte har träffat någon för att det inte går att älska mig på det sättet, och jag kanske inte är kapabel till att älska en annan människa! Förlåt för ett kanske lite dystert inlägg men livet går upp och ner och just nu visade pilen nedåt.